Sjukdomar i det adaptiva immunförsvaret
Sjukdomar i det adaptiva immunsystemet
Immunsystemet skyddar kroppen mot infektioner och sjukdomar. Det består av två huvuddelar: det medfödda och det adaptiva (anpassningsbara) immunsystemet. Vissa personer föds med defekter i någon del av immunsystemet, vilket gör dem känsligare för exempelvis infektioner och/eller autoimmuna sjukdomar. Här finns information om några av de primära immunbristsjukdomarna i det adaptiva immunsystemet:
Antikroppsbrister
Vid flera primära immunbristsjukdomar fungerar inte B-cellerna som de ska. Det betyder att kroppen inte kan bilda tillräckligt med antikroppar, eller att antikropparna som bildas inte fungerar normalt. Antikroppar är viktiga för att skydda oss mot infektioner och för att bygga upp immunitet efter sjukdom eller vaccination.
När antikroppar saknas eller är för få får man oftare bakteriella infektioner – särskilt i öron, bihålor, lungor och ibland i blodet, skelettet eller hjärnhinnorna. Hos många ökar även risken för autoimmuna sjukdomar, inflammationer och i vissa fall cancer.
Behandlingen består oftast av regelbunden tillförsel av immunglobulin (antikroppar) och vid behov antibiotika och immunmodulerande läkemedel. Målet är att förebygga infektioner och skydda lungor och andra organ från långsiktiga skador. Vaccinationssvaret kan vara nedsatt, men vissa vacciner kan ändå ge ett visst skydd.
Antikroppar – kroppens egna försvarare
Antikroppar, eller immunglobuliner, är proteiner som finns i bland annat blod, tårar och saliv. De hjälper kroppen att känna igen och oskadliggöra smittämnen som bakterier och virus. Varje antikropp fungerar som en nyckel som passar ett specifikt smittämne.
Det finns fem huvudgrupper av antikroppar:
• IgM – Först på plats vid infektion.
• IgG – Skyddar kroppens vävnader och är den vanligaste antikroppen.
• IgA – Försvarar slemhinnor.
• IgE – Deltar i parasitförsvaret men kan orsaka allergier.
• IgD – Finns främst vid tidiga immunsvar.
X-kromosombunden agammaglobulinemi (XLA)
X-kromosombunden agammaglobulinemi (XLA), kallas också Brutons sjukdom och är en ärftlig immunbristsjukdom som gör att kroppen inte kan bilda antikroppar (immunglobuliner). Sjukdomen drabbar pojkar och märks oftast redan under de första levnadsåren genom återkommande bakteriella infektioner, framför allt i öron, svalg, bihålor och lungor. Det finns också risk för allvarliga infektioner som hjärnhinneinflammation och blodförgiftning.
Behandling
Behandlingen består främst av immunglobulin (antikroppar). Antibiotika ges både vid infektioner och ibland förebyggande.
Variabel immunbrist (CVID)
Vid variabel immunbrist (CVID) har kroppen svårt att bilda tillräckligt med antikroppar (immunglobuliner), framför allt IgG och ofta även IgA. Det gör att immunförsvaret inte fungerar som det ska. Sjukdomen kan börja i alla åldrar, men oftast från tonåren och uppåt.
Infektioner är det vanligaste problemet och många får återkommande luftvägsinfektioner. Det finns en ökad risk för allvarliga bakteriella infektioner. Även långvariga mag-tarminfektioner kan förekomma. En stor andel drabbas också av autoimmuna sjukdomar, tarmsymtom, granulom (inflammatoriska knölar) och ökad trötthet. Cirka en tredjedel av dem som har variabel immunbrist får enbart infektioner, medan de andra två tredjedelarna har autoimmunitet och ibland granulom samt andra komplikationer. En liten grupp har något ökad risk för vissa cancerformer.
Behandling
Behandlingen består framför allt av regelbunden immunglobulinbehandling, som ersätter de antikroppar kroppen inte klarar att tillverka. Vid infektioner behövs ofta tidig och ibland längre antibiotikabehandling. Vissa kan ha nytta av vaccination mot pneumokocker och influensa, och fysioterapi kan hjälpa till med att lösa upp slem vid långdragna luftvägsinfektioner. Behandling med immunmodulerande läkemedel ges som behandling vid autoimmunitet.
IgA-brist
IgA-brist är den vanligaste primära immunbristen. IgA är den antikropp som skyddar kroppens slemhinnor. De flesta som har IgA-brist mår bra och har inga symtom, men en del får återkommande besvär.
Personer med IgA-brist kan vara mer mottagliga för luftvägsinfektioner, framför allt virusinfektioner, och kan också få mag-tarminfektioner med diarré. Det finns en ökad risk för vissa autoimmuna sjukdomar, som celiaki, sjukdomar i sköldkörteln, typ 1-diabetes och vissa blodsjukdomar. En liten andel kan senare utveckla CVID.
Behandling
Behandlingen anpassas efter symtomen. Bakteriella infektioner behandlas med antibiotika vid behov, och vid återkommande bihålebesvär kan en öron-näsa-hals-specialist behöva göra en bedömning. Vissa kan ha nytta av vaccination mot pneumokocker och influensa, och fysioterapi kan hjälpa till med att lösa upp slem vid långdragna luftvägsinfektioner. Immunglobulinbehandling används bara i undantagsfall.
IgG-subklassbrist
IgG-subklassbrist innebär att kroppen har för lite av en eller flera undergrupper av IgG-antikroppar. En del märker inget alls, medan andra får återkommande eller långdragna luftvägsinfektioner. Hos vissa kan infektionerna över tid påverka lungorna.
Behandling
Behandlingen anpassas efter besvären. Bakteriella infektioner behandlas med antibiotika, och vaccination mot pneumokocker och influensa kan hjälpa vissa att få färre infektioner. Ofta får man också föra en infektionsdagbok.
Om infektionerna är täta eller om det finns tecken på att lungorna påverkas kan immunglobulinbehandling bli aktuellt.
Kombinerade T- och B-cellsdefekter samt nedsatt T-cellsfunktion
T-celler och B-celler är två centrala delar av immunförsvaret. De samarbetar för att skydda kroppen mot infektioner och för att se till att immunförsvaret reagerar lagom starkt – varken för lite eller för mycket.
När T-cellernas funktion är nedsatt påverkas immunförsvaret på flera sätt. Det leder framför allt till en ökad mottaglighet för virusinfektioner samt för svampinfektioner (till exempel candida) i hud och slemhinnor.
Infektionerna kan bli långdragna, återkommande och ibland svåra att behandla.
T-cellerna har också en viktig reglerande roll i immunförsvaret. När denna reglering inte fungerar som den ska kan immunförsvaret hamna i obalans. Om B-cellerna till exempel inte får tillräcklig hjälp av T-cellerna kan produktionen av immunglobuliner (antikroppar) bli nedsatt, även om antalet B-celler är normalt. Brist på immunglobuliner försämrar kroppens skydd mot infektioner ytterligare.
Vid nedsatt T-cellsfunktion är det också vanligt med autoimmuna sjukdomar (där immunförsvaret angriper kroppens egna vävnader) och allergier. Det beror på att immunförsvaret har svårare att skilja mellan ämnen som är kroppsegna och de som är främmande.
Varning:
Personer med brist på T-celler eller nedsatt T-cellsfunktion får inte ta emot blod eller blodprodukter utan att dessa först har bestrålats med röntgen. Om blodet inte behandlas kan det leda till allvarliga, livshotande komplikationer.
Viktigt vid vaccination
Personer med allvarlig T-cellsbrist eller kraftigt nedsatt T-cellsfunktion ska undvika vaccinationer med levande vaccin.
Svår kombinerad immunbrist (SCID)
Svår kombinerad immunbrist, ofta förkortat SCID, är ett samlingsnamn för de mest allvarliga formerna av medfödd immunbrist. Vid SCID fungerar varken T-celler eller B-celler, vilket innebär att adaptiva immunsystemet nästan helt saknas.
Sjukdomarna är medfödda och ärftliga. De kan också uppkomma som en nymutation. Barn med SCID blir ofta svårt sjuka redan under de första levnadsmånaderna. Vanliga symtom är upprepade och allvarliga lunginflammationer, svårbehandlade svampinfektioner i hud och slemhinnor, till exempel torsk samt tarminfektioner som kan leda till näringsbrist och dålig tillväxt. Utan behandling leder SCID till livshotande infektioner, och barnen riskerar att avlida tidigt i livet, ofta redan före ett års ålder.
I dag finns nyföddhetsscreening för SCID i många länder, inklusive Sverige. Genom ett blodprov som tas på alla nyfödda barn kan SCID upptäckas innan barnet hinner få symtom. Tidig diagnos gör det möjligt att snabbt starta behandling och förbättrar prognosen avsevärt.
Behandling
Den viktigaste och mest effektiva behandlingen av SCID är stamcellstransplantation, som kan bota sjukdomen och rädda livet på barnet. Om transplantationen görs tidigt, helst under de första levnadsmånaderna, kan nästan alla barn med SCID botas. Här finns information om stamcellstransplantation.
För en viss form av SCID, ADA-SCID, finns även genterapibehandling och forskningsstudier pågår om genterapi vid fler sjukdomar.
Kombinerade immunbrister (CID)
Kombinerade immunbrister, ofta förkortat CID, är ett samlingsnamn för immunbristsjukdomar där T-cellernas funktion är nedsatt och där även B-cellsfunktionen ofta är påverkad. Till skillnad från SCID finns det vid CID oftast ett visst fungerande immunförsvar, men det är inte tillräckligt för att skydda kroppen fullt ut.
Sjukdomarna är oftast medfödda och ärftliga, men kan också uppkomma som en nymutation. Symtomen kan variera mycket mellan olika sjukdomar och mellan olika personer. Vissa blir sjuka tidigt i livet, medan andra får diagnos först i barndomen eller i vuxen ålder. Vanliga symtom är upprepade eller långdragna infektioner, till exempel luftvägsinfektioner, virusinfektioner och svampinfektioner i hud och slemhinnor. Många personer med CID har också autoimmuna sjukdomar, allergier eller inflammatoriska tarmsymtom.
Till skillnad från SCID ingår CID inte i den allmänna nyföddhetsscreeningen. Diagnosen ställs därför ofta efter upprepade infektioner eller vid utredning av autoimmunitet och allergi.
Behandling
Behandlingen vid CID anpassas efter hur allvarlig immunbristen är och vilka symtom personen har. Många behöver förebyggande antibiotika och/eller behandling med immunglobuliner (antikroppar). Vid svårare former av CID kan stamcellstransplantation vara aktuell och i vissa fall leda till bot.
Hyper-IgM-syndromen
Hyper-IgM-syndromen är kombinerade immunbrister som oftast är ärftliga där kroppen nästan bara kan bilda antikroppen IgM, medan de andra viktiga antikropparna IgG, IgA och IgE saknas eller är mycket låga. Sjukdomen drabbar främst pojkar och män, men vissa former kan även drabba flickor.
Personer med Hyper-IgM-syndromen får ofta återkommande infektioner, ibland redan under det första levnadsåret. Vid svårare former kan även virus-, svamp- och parasitinfektioner förekomma. Vissa har även neutropeni (brist på vita blodkroppar), vilket ökar infektionsrisken ytterligare. Sjukdomen kan också ge en något ökad risk för vissa typer av cancer.
Behandling
Behandlingen består framför allt av immunglobuliner för att stärka immunförsvaret. I vissa fall används även läkemedel som ökar antalet vita blodkroppar. Vid de allvarligaste formerna kan stamcellstransplantation vara aktuellt.
Hyper-IgE-syndromen (HIES)
Hyper-IgE-syndromen är en grupp kombinerade immunbristsjukdomar, där T-cellerna inte fungerar som de ska och B-cellerna ofta får bristfällig hjälp. Det leder till upprepade hud- och lunginfektioner, eksem och mycket höga nivåer av IgE i blodet. Vanliga former är STAT3-HIES och DOCK8-brist. Orsaken är genetiska fel som stör T-cellernas reglering av immunförsvaret.
Behandling
Behandlingen anpassas efter vilka symtom som visar sig. Vanligt är förebyggande antibiotika för att minska infektioner, immunglobuliner vid behov, samt behandling av hud- och svampinfektioner. Allergier och eksem kan lindras med mjukgörande krämer och ibland antiinflammatoriska läkemedel. Stamcellstransplantation kan vara aktuellt.
PI3Kδ-syndrom (PIK3CD)
PI3Kδ-syndrom, även kallat activated PI3Kδ syndrome (APDS), är en kombinerad immunbrist som orsakas av mutationer i PIK3CD-genen. Mutationen gör att T- och B-celler inte fungerar som de ska, vilket leder till upprepade infektioner, särskilt i luftvägarna, samt ibland svamp- och virusinfektioner. Vanliga symtom är också förstorade lymfkörtlar, förstorad mjälte och autoimmuna sjukdomar, och vissa har ökad risk för lymfom.
Hos en del barn kan sjukdomen även påverka språk, motorik eller koncentration, men detta varierar mycket.
Behandling
Behandlingen kan inkludera immunglobuliner, antibiotikaprofylax och målinriktade läkemedel som hämmar aktiveringen av PI3Kδ, och vid svårare former kan stamcellstransplantation övervägas. Målet är att minska infektioner, förbättra immunförsvaret och skydda mot komplikationer.
Ataxia-Telangiectasia (AT)
Ataxia-Telangiectasia (AT) är en ärftlig kombinerad immunbrist som beror på mutationer i ATM-genen. Sjukdomen påverkar både immunförsvaret och nervsystemet, vilket ger balans- och koordinationsproblem (ataxi) samt ökad infektionskänslighet. Ett annat kännetecken är små synliga blodkärl i ögonvitor och hud (telangiektasier).
Personer med AT får ofta upprepade infektioner och risken för cancer är starkt ökad. Även autoimmunitet förekommer. Motorik och utveckling påverkas, oftast allvarligt och de flesta är rullstolsbundna i tidiga tonåren. Det är särskilt viktigt att vara medveten om den stora känsligheten för strålning hos personer med AT, och röntgenundersökningar måste undvikas och ultraljuds- och magnetkameraundersökning användas istället.
Behandling
Behandlingen syftar till att lindra symtom och förebygga komplikationer. Infektioner kan behandlas med vaccinationer och ibland immunglobuliner. Fysioterapi, arbetsterapi och hjälpmedel stödjer balans och koordination, och regelbundna kontroller av ögon, hud och cancer är viktiga.
Wiskott-Aldrichs syndrom (WAS)
Wiskott-Aldrichs syndrom är en ärftlig kombinerad immunbrist som orsakas av att ett viktigt protein saknas i blodcellerna. Proteinet behövs för cellskelettets funktion. Cellskelettet är ett nätverk av proteiner som gör det möjligt för blodcellerna att förflytta sig och flytta olika ämnen inuti cellen. När proteinet saknas fungerar både T-celler och B-celler sämre, vilket försämrar immunförsvaret. Även blodplättarna (trombocyterna) påverkas och de blir färre och fungerar dåligt, vilket ger blödningsbenägenhet. Vanliga symtom är även svåra allergier med eksem och astma samt infektioner, framför allt med bakterier. Wiskott-Aldrichs syndrom är X-kromosombundet, vilket innebär att sjukdomen nästan enbart drabbar pojkar.
Behandling
Behandlingen av Wiskott-Aldrichs syndrom syftar till att lindra symtom och förebygga komplikationer, men den enda behandling som kan bota sjukdomen är stamcellstransplantation, helst tidigt i livet. Infektioner förebyggs och behandlas med immunglobuliner och antibiotika, och blödningsrisken minskas med blodplättstransfusioner eller läkemedel. Eksem och allergier behandlas med salvor och läkemedel. Personer med syndromet behöver skydda sig mot skador som kan orsaka blödningar. Målet med behandlingen är att minska infektioner, förebygga blödningar och ge bättre livskvalitet.
WHIM-syndromet
WHIM-syndromet är en medfödd, ärftlig immunbristsjukdom som påverkar både vita blodkroppar och antikroppar. De neutrofila granulocyterna saknas eller finns i för lågt antal (neutropeni) och antikroppsnivåerna är låga (hypogammaglobulinemi). Det leder till upprepade bakterie- och virusinfektioner, svårbehandlade vårtor orsakade av HPV (Humant Papillomvirus) och ibland medfödda hjärtfel.
Sjukdomen räknas som en kombinerad immunbrist (CID) eftersom både neutrofiler och antikroppar är påverkade. Neutropenin beror på att neutrofilerna fastnar i benmärgen och kan inte lämna den för att cirkulera i blodet.
Behandling
Behandlingen syftar till att stärka immunförsvaret och förebygga infektioner. Den kan inkludera läkemedel som ökar neutrofiler, immunglobuliner för att ersätta antikroppar, antibiotika vid infektioner och i vissa fall stamcellstransplantation. Ett nytt läkemedel, mavorixafor, riktar sig mot den genetiska orsaken och har visat lovande resultat, men är ännu inte godkänt i Sverige (2025).
22q11-deletionssyndromet
22q11-deletionssyndromet uppstår när en liten del av kromosom 22 saknas. Det kan påverka hjärta, immunsystem, ansikte, munhåla och kognitiv utveckling. Hos personer med syndromet är thymus, körteln där T-celler utbildas och utvecklas, underutvecklad eller saknas, vilket gör dem mer känsliga för infektioner.
Behandling
Hjärtfel opereras och andra symtom behandlas utifrån individens behov. Noggrann medicinsk uppföljning och samordnad vård är viktig, och i sällsynta fall kan immundefekten vara så allvarlig att stamcellstransplantation kan bli aktuellt.
Primära immunbrister med immundysreglering
Primära immunbrister med immundysreglering är en grupp sällsynta, oftast ärftliga sjukdomar där immunförsvaret inte fungerar som det ska. I stället för att bara skydda kroppen mot infektioner blir immunförsvaret överaktivt eller felreglerat. Det kan leda till autoimmuna sjukdomar, inflammation, infektioner och påverkan på olika organ.
Autoimmunt lymfoproliferativt syndrom (ALPS)
ALPS orsakas av bristande reglering av programmerad celldöd (apoptos), vilket gör att immunceller inte bryts ner som de ska. Detta leder ofta till förstorade lymfkörtlar, mjälte och ibland lever. Personer med ALPS drabbas ofta av autoimmuna sjukdomar, till exempel autoimmun blodbrist (hemolytisk anemi), brist på blodplättar (immunmedierad trombocytopeni) och/eller brist på vita blodkroppar (autoimmun neutropeni).
Förstorad mjälte innebär en ökad risk för skador vid slag mot buken. Det finns dessutom en ökad risk för lymfom (cancer i lymfkörtlarna).
Behandling
Behandlingen anpassas efter symtomens svårighetsgrad. Många klarar sig utan behandling, medan andra behöver immunmodulerande läkemedel.
APECED (Autoimmun polyendokrinopati, candidiasis, ektodermal dysplasi)
APECED är en sällsynt genetisk sjukdom som påverkar immunförsvaret och gör att kroppen angriper sina egna organ. Sjukdomen drabbar framför allt hormonproducerande körtlar, hud och slemhinnor, vilket kan ge problem med ämnesomsättning, svampinfektioner i mun och svalg samt hud-, hår- och nagelproblem. Personer med APECED kan också utveckla andra autoimmuna sjukdomar, där de vanligaste är hypoparatyreoidism (låga nivåer av kalcium), binjurebarksvikt (Addisons sjukdom), diabetes typ 1 och sköldkörtelsjukdomar.
Sjukdomen tillhör gruppen primära immunbrister med immundysreglering, eftersom immunförsvaret inte fungerar normalt och angriper kroppens egna vävnader.
Behandling
Behandlingen är individuell och syftar till att lindra symtom, stödja organfunktion samt förebygga och behandla infektioner.
Ektodermal dysplasi med immunbrist
Ektodermal dysplasi med immunbrist är en genetisk sjukdom som påverkar både hud, hår, naglar, tänder och vissa körtlar. Immunförsvaret fungerar inte normalt, och kroppen bildar ofta bara immunglobulin M (IgM) medan övriga immunglobuliner (antikroppar) är mycket låga eller saknas. Det gör att personer med sjukdomen lätt drabbas av återkommande bakterieinfektioner.
Behandling
Behandlingen syftar till att förebygga och behandla infektioner och kan innefatta immunglobuliner för att stärka immunförsvaret och ibland immunmodulerande läkemedel beroende på symtomen.
Familjär hemofagocytos (FHL)
Familjär hemofagocytos (FHL) är en allvarlig och livshotande sjukdom som innebär att T-celler och NK-celler inte fungerar som de ska. Dessa celler har normalt till uppgift att avsluta immunreaktioner och döda virusinfekterade celler. När detta inte sker blir immunförsvaret överaktivt och kan inte stängas av på rätt sätt. Som en följd aktiveras makrofager i stor omfattning. Makrofager är en typ av vita blodkroppar som normalt ingår i kroppens försvar genom att ”äta upp” bakterier, virus och skadade celler. Denna process kallas fagocytos.
Vid FHL samlas makrofager i olika organ, till exempel lever, mjälte och benmärg, och frisätter stora mängder inflammatoriska ämnen som skadar kroppens vävnader. De börjar även fagocytera kroppens egna blodceller, vilket leder till allvarlig brist på röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar.
Behandling
I dag är hematopoetisk stamcellstransplantation den enda behandling som kan bota sjukdomen.
IPEX-syndromet
IPEX (Immune dysregulation, Polyendocrinopathy, Enteropathy, X-linked) drabbar pojkar och ger ofta symtom redan under de första levnadsmånaderna. Vanliga symtom är svår tarmsjukdom (enteropati), diabetes, ökad infektionskänslighet, hudinflammationer och andra autoimmuna sjukdomar.
Sjukdomen beror på att immunförsvarets reglering inte fungerar som den ska. Regulatoriska T-celler, som normalt bromsar immunreaktioner och förhindrar autoimmunitet, har nedsatt funktion. Det leder till att immunförsvaret angriper kroppens egna vävnader och kan påverka flera organ. Sjukdomen är ofta livshotande.
Behandling
Vid IPEX är stamcellstransplantation den enda botande behandlingen och bör genomföras tidigt i livet. I övrigt ges behandling för att lindra symtom och minska organskador.
STAT1-mutationer och kronisk mukokutan candidiasis (CMC)
Förändringar (mutationer) i STAT1-genen kan påverka immunförsvaret och ge primära immunbrister med immundysreglering. Vid gain-of-function-mutationer blir STAT1 överaktiv, vilket rubbar balansen i immunförsvaret. Det kan både göra det svårare att bekämpa infektioner och öka risken för autoimmuna sjukdomar.
Exempel på en sjukdom som orsakas av en förändring i STAT 1-genen är kronisk mukokutan candidiasis (CMC), där återkommande svampinfektioner drabbar hud, naglar och slemhinnor. Symtomen uppstår eftersom Th17-celler, en typ av T-hjälparceller, som normalt bekämpar svamp, inte fungerar som de ska.
Förutom svampinfektioner kan personer med STAT1-mutationer få bakteriella infektioner, kronisk inflammation och autoimmuna sjukdomar som diabetes eller tarminflammation. Symtomen kan variera mellan individer.
Behandling
Behandlingen anpassas efter behov och kan inkludera immunmodulerande läkemedel, behandling av infektioner och i vissa fall stamcellstransplantation.
Övriga primära immunbrister
Idag känner man till cirka 600 olika primära immunbrister. De flesta primära immunbristsjukdomarna är mycket sällsynta. Det finns personer där man ännu inte har kunnat fastställa exakt vilken typ av primär immunbristsjukdom de har, men tack vare forskningsframsteg och förbättrad diagnostik blir det allt fler som får en korrekt diagnos.
Bli medlem – du är inte ensam
Att leva med primär immunbrist kan ibland kännas ensamt. Som medlem i PIO får du stöd, information och en gemenskap som förstår. Tillsammans gör vi skillnad.