Jag bor ute på landet utanför Västerås tillsammans med min sambo och våran katt. Till vardags är jag utbildad socionom och jobbar just nu som kurator på en ungdomsmottagning.

Jag fick min diagnos CVID vid 15 års ålder efter att under en lång tid ha haft besvär med ihållande hosta och snuva. Ett år innan min diagnos fick jag istället diagnosen astma, något jag har kvar än i dag. Besvären med ihållande hosta berodde dock inte på det eftersom mina andningsbesvär bara blev värre trots medicinering.

Vid ett återbesök på lungmottagningen hade jag turen att få en läkare som precis gått en utbildning i immunologi. Hon valde att ta några blodprov som ingen annan tagit på mig förut. Några dagar senare ringde hon till mina föräldrar och berättade att proverna behövde tas om eftersom det blivit något fel på labbet. Sagt och gjort togs proverna om och det visade sig att det inte var fel från labbet. Det var verkligen så att jag saknade tre olika sorters antikroppar. Andningssvårigheterna berodde på dubbelsidig lunginflammation som lett till permanenta lungskador.

Den tredje september fick jag min diagnos och redan dagen efter fick jag min första intravenösa behandling med immunglobulin. Jag påbörjade även en tre månader lång antibiotikakur och startade inhalationer med koksaltlösning. Den första tiden med behandling minns jag inte mycket av eftersom jag sov större delen av tiden. Jag var så sliten av alla långvariga infektioner och lungskadan. Även om jag inte minns mycket av tiden direkt efter diagnosen, så minns jag fortfarande stunden då min läkare berättade att jag har en sjukdom som heter CVID och jag kände hur ett leende smög sig på läpparna. Det var då jag insåg att det inte bara var jag som inbillat mig att jag var sjuk och trött. Det fanns ett faktiskt “fel” på mig, en sjukdom, som orsakade infektionerna och dessutom kunde behandlas.

Idag lever jag ett ganska vanligt liv och tar mina immunglobuliner som jag ska. Jag ser inte mig själv som sjuk och gör de saker jag vill göra.